Dolphins

The No-Name Defense

Förnya NFL Game Pass

Miami Dolphins säsong 1972 kräver väl egentligen en helt egen artikel. Coach Don Shula som ledde sitt Dolphins till seger i Super Bowl VII mot Washington Redskins med 14-7 och i grundserien gick 14-0, det första laget som gjorde en så kallad ”perfect season” med idel segrar i bagaget och är fram till idag det enda laget som vunnit alla matcher i både grundserien och slutspelet.

Efter det att det sista obesegrade laget varje år åker på sin första förlust samlas delar av det gamla laget från 72 och delar på en flaska champagne.

Många är de som anser att 1972 års Dolphins är det bästa laget någonsin, både offensivt och defensivt. Mest yards i offensiven och tillät minst i försvaret och ledde även ligan i poäng för och emot. Trots detta finns det en hel del som anser att 1973 års Dolphins var bättre, laget förlorade två matcher, men försvarade Super Bowl titeln.

Coach Shula ledde ett Dolphins med ett superintressant anfall med en handfull karaktärer som både pressen och fansen älskade. Två QB’s i Bob Greise och Earl Morrall, FB Larry Csonka, RB Mercury Morris tillsammans med WR Paul Warfield var bara ett par av de spelare som bidrog till lagets fina säsong.

I skuggan av de offensiva stjärnorna stod ett av tidernas bästa försvar som inte alls fick den uppmärksamhet som sina offensiva lagkamrater eller andra försvar som, exempelvis Steelers, fick. Med en viss glimt i ögat döptes försvaret till No-Name Defense som leddes av LB Nick Buoniconti och Bill Stanfill, DT Manny Fernandez, safety-paret Dick Anderson och Jake Scott. Alla utom Fernandez valdes samma år till Pro Bowl. Efter en fantastisk insats under Super Bowl med Scott’s viktiga interception som grädde på moset så fick man till slut sin tid i strålkastarljuset.

Under säsongen tillät lagets försvar ett snitt på 12,2 poäng per match och släppte bara 18 touchdowns under 14 matcher i grundserien, under den tiden var ligan i stort sett lika poänglad som årets NFL har startat. Man mäktade med 26 interceptions, 33 sacks och tillät bara 3297 yards och 171 poäng emot sig, riktigt imponerande.

Säsongen efter, 1973, spelade lagets försvar om möjligt än bättre och var kanske den största faktorn till att man kunde vinna Super Bowl för andra året i rad. Även 1971 var man fantastiska bakåt och bjöd på siffror i klass med de två åren man vann Super Bowl.

Precis som sitt försvar är det inte många som pratar om Dolphins när man ska diskutera det bästa laget någonsin. Du hör folk prata om Lombardis Packers, Steelers med sin dominans och sitt stålförsvar, 1985 års Chicago Bears och på senare tid New England Patriots.

Linebackern Nick Buoniconti från Dolphins No-Name Defense kallar laget ”The forgotten team” och visst ligger det nått i det. Buoniconti valdes in i Hall of Fame 2001.

Cowboys legendariska coach Tom Landry tycker jag summerade det hela bra;

“I can’t recall their names, but they are a matter of great concern to us.”

Oftast brukar ju ett försvar ha en tydlig styrka, riktigt bra i luften men bara ok på marken och vise versa. Inte Dolphins namnlösa försvar som var lika dominanta både i luften och på marken och att hålla Washingtons superoffensiv poänglösa, lagets TD kom på special team, är inget annat än en fantastisk bedrift.

När vi går in i vecka fyra 2018 är Dolphins överraskande 3-0 och tar sig ann stora stygga New England Patriots i Boston. Ett Patriots som dominerat AFC East, där båda håller till, i vad som känns som en evighet.

 

The No-Name Defense

Nyheter

To Top