År 2007 var jag linebacker i Green Bay. Åtminstone var det vad det stod på mitt visitkort, om jag hade haft något. En del av jobbet var att spela tight end och fullback i scoutlaget. Vi skulle efterlikna nästa motståndares anfall så att vårt startförsvar fick något vettigt att träna mot.
Vår quarterback hette Aaron Rodgers.
Brett Favre spelade på söndagarna. Rodgers fick sina chanser på träning. Och om någon trodde att han tänkte stå där och artigt kasta bollen till rätt plats för att försvaret skulle få en bra repetition, hade den personen inte träffat Aaron Rodgers.
Han var lugn, tystlåten och väldigt fokuserad. Jag minns också en känsla av frustration hos honom. Han ville spela, men hade Favre framför sig. Det var knappast en spelare man petade för att den unge killen såg pigg ut på onsdagsträningen.
Så varje snap på scoutteam spelade roll för Rodgers. Han ville göra stora spel även när uppgiften egentligen var att förbereda laget för någon annans match.
Det märktes särskilt för mig. Jag var där ute med honom, sprang mina spel som scoutlagets TE eller FB och försökte själv visa att jag hörde hemma i byggnaden.
Det är en speciell sorts arbetsplats. Alla tittar på stjärnorna. Samtidigt finns det en hel grupp spelare som försöker överleva ännu en vecka genom att göra ett bra jobb när ingen utanför träningsanläggningen ser det.
Rodgers och jag hade förstås helt olika förutsättningar. Talangen gick inte att missa. Det vi hade gemensamt var dock otåligheten i att vänta på en chans.
Ikväll ska jag kommentera honom igen. Nitton år senare. I ett annat lag. Med Mike McCarthy vid sidlinjen.
Jag trodde inte på den här återföreningen
McCarthy var min head coach i Green Bay. Offensiven var hans område och han var detaljstyrd. Det spelade roll hur vi ställde upp, vilken rörelse vi gjorde och vad den skulle få försvaret att tro. Även vi i scoutlaget behövde ha koll på detaljerna för att ge försvaret rätt bild av kommande motståndare.
Rodgers växte sedan från killen bakom Favre till en av NFL:s största quarterbacks. Han och McCarthy vann en Super Bowl tillsammans säsongen 2010. De slutade också samarbeta långt innan någon av dem verkade ha lust att skicka den andre ett julkort. Nu är de tillsammans igen i Pittsburgh.
När jag först hörde det var min reaktion ungefär: Jaha. Ska vi verkligen prova det här igen? Men kanske är det just åren som gått som gör det möjligt. Det är nu väldigt länge sedan Rodgers behövde bevisa att han kunde ersätta Brett Favre. McCarthy behöver inte bygga Green Bays offensiv från 2007 på nytt. De är två äldre män med ett sista jobb att försöka få gjort.
Jag märker att jag själv använder uttrycket ”ett sista jobb” om Rodgers ganska ofta. Det borde jag kanske sluta med. Han har en förmåga att göra pensionsbesked till en följetong längre än andras NFL-karriärer.
Pittsburgh vann i alla fall premiären mot Atlanta med 20–13. Rodgers kastade för 221 yards och en touchdown. Det var T.J. Watt som såg till att matchen verkligen lutade åt Steelers håll, med två sacks och en interception som han tog hela vägen in i end zone. Som gammal linebacker gillar jag arbetsfördelningen: Rodgers håller offensiven på banan.
T.J. Watt förstör motståndarens dag.
Foxborough blir ett bättre test
Nu väntar New England.
Patriots förlorade premiären mot Seattle med 13–10. En tajt förlust mot regerande mästarna kan man stå ut med. Men A.J. Browns fotledsskada lämnar Drake Maye utan det vapen som skulle göra livet enklare för honom.
Och enklare blir det knappast när Watt står på andra sidan.
Det jag vill se är hur Pittsburghs försvar påverkar Maye innan någon når fram för en sack. Som quarterback börjar man känna passrushen även på spel där man faktiskt får iväg bollen. Ett steg för tidigt ur fickan. En blick mot fel håll. Ett kast man stressar fram.
Får Steelers den effekten behöver Rodgers inte vara 2011 års Rodgers för att vinna matchen. Och får Pittsburgh 2–0 medan regerande AFC-mästaren New England börjar 0–2, kommer folk att börja prata som om säsongen redan är avgjord. Så fungerar NFL. Vi säger gärna att man ska ha tålamod och får sedan panik efter säsongens andra vecka.
Och sedan: Dallas
Efter Foxborough kommenterar vi Washington mot Dallas.
Jag har burit Cowboys-stjärnan på hjälmen. Den väger mer än man tror, även när hjälmen ligger på en hylla.
Det som slår mig när jag tänker på Dallas är allt som pågår runt laget. Jerry Jones är inte en ägare som sitter tyst i en loge och väntar på slutresultatet. Han är en del av berättelsen varje vecka. Ibland känns det som att själva footballmatchen måste slåss om uppmärksamheten med just herr Jones.
Man kan skratta åt cirkusen. Jag gör det själv. Men spelarna ska prestera mitt i den.
Dallas förlorade mot Giants med 28–20 i premiären. Dak Prescott kastade en dyr interception, men det som fastnade hos mig var att Giants såg ut som det mer fysiska laget.
Det är jobbigare att ta med sig in i nästa vecka än en enskild felpassning.
En quarterback kan stå framför kamerorna och ta ansvar för sitt kast. När du blir slagen i duellerna måste fler spelare sätta sig framför filmen och se exakt vad som hände. Den delen är mindre kul. Jag vet.
Washington har också 0–1 efter en knapp förlust mot Philadelphia. Jayden Daniels gav dem en chans, men en chans är ingen seger. På söndag möts alltså två lag som redan förlorat varsin divisionsmatch.
Förloraren lämnar Dallas med 0–2 och två förluster inom NFC East.
Jag tänker inte skriva att säsongen är över för det laget. Jag tänker däremot påstå att måndagen blir förjävlig.
Särskilt i Dallas, där Jerry Jones cirkus aldrig tar ledigt för att någon behöver smälta en förlust i fred.
Det är därför jag ser fram emot söndag
Förra veckan handlade om att gissa vilka lag vi just hade sett spela. Nu får de visa om premiären var början på något eller bara en märklig söndag.
Själv får jag en annan fråga med mig in i sändningen.
Jag minns en tystlåten Aaron Rodgers som ville vinna varje snap med scoutlaget, trots att någon annan hade quarterbackjobbet. Nu är han 42 år gammal, har vunnit nästan allt och står återigen bredvid Mike McCarthy.
Jag är nyfiken på hur mycket av den där otåliga killen som bara vill vinna fortfarande finns kvar. Och om Rodgers försöker göra ett stort spel när ett enkelt hade räckt, kommer åtminstone en person i kommentatorsbåset att känna igen honom.
Vi hörs där.
Steelers–Patriots klockan 19.00 och Commanders–Cowboys klockan 22.30 på Disney+, med svensk kommentering.
