Draften är precis runt hörnet, så vi laddar upp genom att ta oss en titt på hur olika lag sammanställer sina draftbrädor.
Runt om i NFL färdigställer lagen sina rankningar av spelare. Det slutar i en s.k. bräda med hundratals unga spelare, alla tilldelade ett poäng, ett värde. Alla lag värderar spelare olika, såklart, men har också olika sätt som de bygger upp sina brädor. Det finns kortfattat två olika varianter – vertikala och horisontala versioner.
En vertikal bräda innebär enkelt att alla spelare rankas på en gemensam lista och med en likvärdig poängskala. Värdet av en spelare är oberoende position och oberoende av lagets aktuella trupp. Bäst spelare har bäst värde. Det betyder att ett lag med en redan etablerad stjärna på en position kan drafta en spelare på samma position ändå, eftersom det är deras högst rankade spelare. Det är den typen av brädor som vi ser i media, som bland annat finns här på vår hemsida.
Motsatsen till en vertikal bräda är en horisontell variant. Då tar man hänsyn till positionens värde och hur ett prospekt jämförs med spelare i truppen. Därmed kan en väldigt lovande spelare få ett lägre värde eftersom man redan har stjärnor på den positionen. Syftet är att hitta den spelare som har störst inverkan på att förbättra den gällande truppen.
Kortfattat kan en vertikal bräda sammanfattas som “bästa spelare tillgänglig” och den horisontella som “bästa värde tillgängligt”. Båda filosofierna handlar såklart om att få in så mycket talang i truppen som möjligt, de skiljer sig i vad som prioriteras. Ofta när vi hör att lag ”sträcker” sig efter spelare, att de plockar någon för tidigt, är det för att lag med horisontella brädor döms utifrån medias vertikal bräda.
